Omlastningen i Sävsjö
Eftersom jag bodde nära järnvägen både stambanan och Vetlandajärnvägen har jag minnen därifrån. Omlastningen var ett ställe där jag och mina kompisar ofta befann oss. Kompisarna var för det mesta Harald och Arne Petersson. Omlastningen var att bära plank och bräder och annat gods, från vagnar på den smalspåriga Vetlandabanan till vagnar på den normalspåriga södra stambanan.
Karlarna som arbetade där var ett antal ”sega gamla gubbar”, tyckte vi, anförda av basen Agne Svensson. Jag minns väl deras manskapsbod, ett litet rött hus vid sidan avspåret, med dörren mot spåret och ett fönster mot Sörensens gärden.
Ofta var vi inne hos grabbarna i kojan, som väntade på mera gods, och som tidsfördriv spelade poker, whist och skitgubbe.
Jag minns dem väl, kanske inte alla till namnet, men till utseendet: Agne Svensson,Axel Andersson, Stabäckapojkarna, han från Skogshyddan vid Kyrkotorp några andra yngre som var där ibland. Lukten är väl det som jag minns bäst, en blandning av svettiga storvästar, vantar, kepsar och blåblusar på tork över kaminen, pilsner och andra dofter som hörde till. Apropå pilsner skojade Agne Svensson med mig ibland. Han och pappa var gamla Sävsjöbor som kände varandra väl, och eftersom han visste att pappa var nykterist, brukade han säga: Sune gå hem och titta under källartrappan,jag tror att Martin har en back öl där, du kan ta med dig några flaskor hit. Det gick några år och vi såg förändringarna.
Till hjälp vid omlastningen kom en travers, där man kunde snärja hela virkespaket och lyfta stora boxar med träkol, och sedan vinscha upp dem och över till nästa vagn.Traversen drevs med handkraft. Två stor vevar, en i varje ända av wirerullen, med en spärranordning som skulle förhindra att det blev bakslag. Men så hände det som inte fick hända. Någon hade av slentrian inte lagt på spärren, och veven slog tillbaka och träffade vevaren i huvudet. Jag tror han dog, jag minns inte riktigt.
1952 flyttade vi från Ö. Järnvägsgatan 34 till Eksjöhovgårdsvägen och lämnade på så vis kontakten med järnvägsområdet och omlastningen, som även den försvann efter en tid. Men ännu 60 år efteråt minns jag väl när Vetlandabocken, med den karakteristiska stenkolsdoften, kom stånkande och frustande med nya vagnar för omlastning.
Sune Kling ( Nässjö )
Tankar om och kring en gammal järnvägsstation
Tänk ändå vad en gammal bild på ett hus kan sätta fart på ens minne. Huset är, eller var, just i detta fallet en liten halvt förfallen järnvägsstation. På den tiden då det begav sig och ändå tidigare än jag minns utgjorde denna station en egen liten värld av liv och rörelse. Järnvägen var smalspårig och gick mellan Sävsjö och Målilla. Rälsbussen kallades ”Vetlandabocken”, men på spåret gick också ett och annat godståg som transporterade monteringsfärdiga hus från Landsbro. För omlastning i Sävsjö.
Ibland, och alltid på skyltsöndagen, gick ett ”Tuff-Tuff” tåg som drogs av ett litet lok som hette ”Wilhelm Petri” och som numera finns som museiföremål i Alingsås. Lokförare Molander och lokeldare Georg Holm.
Vid stationen fanns en perrong med en vändskiva som ställdes in när man ville ha bussen att stanna. Själva stationshuset var mycket litet och bestod av två delar — en sal eller snarare kammare, där det förr funnits en järnkamin i ena hörnet. Några väggfasta bänkar var hela inredningen. Den andra halvan var godsmagasin med dörr och hänglås (mer om detta senare).
Inskrifterna på väggarna i väntrummet kunde bjuda på nog så intressant läsning. Där hade generationer kretat i träet eller med blyerts skrivit mer eller mindre kryptiska meddelanden, många av hjärtan inramade bokstäver tydde på alla kärlekspar som suttit där. Andra talade bara om att ”Erik var här 15/4 — 1940” och ett och annat ekivokt att förtiga. Taket på det lilla röda huset var täckt med svart tjärpapp och originellt ”toppigt” som sagans hattstuga.
Säkert är i alla fall att många både möten och avsked skett här under åren. Inte minst under krigsåren då många män från Torset, Gåvan och Sibbarp var mobiliserade och låg inkallade runt Sveriges gränser. Många började sin resa på Gåvans station avvinkade av hustru och barn, mammor och fästmör.
På somrarna kom också de vi kallade ”sommargästerna”. För det mesta stadsbor som hyrde in sig några veckor på landet. Ibland var de där ”gästerna” ensamstående äldre. Inte så roliga tyckte vi ungar, men för det mesta var det barnfamiljer och ibland återkom de flera somrar i rad. Dessa barn var hett efterlängtadelekkompisar till oss lantbarn. Det var verkligen Astrid Lindgrens idylliska Bullerbyliv, kryddat också med litet Emil hyss. Värsta buset var nog när vi låste in farbror Pettersson från Stockholm på utedasset. Han blev rysligt arg — vilket vi ungar tyckte vara att överreagera eftersom han ”på huset” hade han massa gamla veckotidningar att fördriva tiden med. Roligt hade vi i alla fall och oj, vad det blev tyst när ”gästerna” vinkats av vid ”Bocken”. Egna bilar var ju inte så vanligt på 40- och början på 50-talet. På 1950-talet åkte jag varje dag i 4 års tid, utom under loven, tur- och retur med sagda buss till Sävsjö och realskolan där.
Jag kan inte minnas utan att ”Bocken” gick punktligt hur mycket snö det än kommit under natten. Tyst gick den också, underligt men jag tror aldrig att det skedde någon olycka på den sträckan, ändå korsade flera obevakade övergångar järnvägen. Min morfar Henrik Swahnberg körde med häst och vagn alt. släde över järnvägen flera gånger dagligen. De senare åren också med bil. På de litet större vägarna fanns det bommar och eller varningsljus.
Med bussen från Sävsjö, vid 12-tiden, kom också postsäcken — en av dagens höjdpunkter. Posten sköttes och utdelades inne i Gåvans speceriaffär av ägarna Olof och Mebel Holm. Affären var då litet av ett ”gubbdagis” men också en och annan av motsatt kön hämtade sin post och passade på att handla samtidigt. Posten lästes upp högt av Olle. Kom det ett vykort till någon nära eller fjärran ifrån så lästes texten också upp. Sedan kunde man ha samtalsämne en god stund om var denna plats var belägen på jordklotet och vem eller vilka som rest dit. Likaså visste alla allt om politisk resp. trosåskådning hos sina grannar. Det utvisade ju deras tidningar.
I affären fanns det mesta att köpa i lösvikt, mjöl och gryn, kaffe som maldes på kvarn, salta sillar ur tunna, snus och karameller men också litet porslin och textilier. Handelsmannen Olle, som också hade hand om telefonväxeln, var en flegmatisk man som tog det mesta lugnt. Det är om honom som historien om godsmagasinet handlar. Någon gång på 40-talet hade en sommargäst från Stockholm polleterat sitt pick och pack till Gåvans station. Han kom emellertid före sitt bagage. Detta hände en lördag och van som mannen var vid Stockholms förordningar så ringde han till växeln I Gåvan, på eftermiddagen, eftersom han fått reda på att handlaren hade hand om godsutlämningen. Olle svarade. Sommargästen: ”Jag skulle be om att få hämta mitt bagage.”Olle: ” Nej, se det går nog inte för sig. Det är ju lördag.” ”Jo, jag vet” sade gästen ” men finns det ingen möjlighet att öppna magasinet. Jag skulle behöva mina saker.” ”Jo.” svarade Olle ”Det går nog bra. Låset har varit trasigt de senare åren.” Så kunde det vara på landet förr, inga lås. Man litade på varandra.
Gull-Maj Holst f. Swahnberg
Lars Edborgs minnen från järnvägsområdet i Ädelforstrakten
Jag har bott och vuxit upp i ädelforstrakten i stort sett hela mitt liv. Järnvägen kommer jag ihåg först när jag började skolan 1949. Åkt tåg har jag inte gjort så många gånger, det blev sista åren i skolan, när man skulle till tandläkaren (Karlsson) och det var ju inte så roligt.
På 50-talet på somrarna kunde man höra ångloken stånka tungt från grustaget mellan Ädelfors och Åryd på Henrikssons mark. Det första jag kommer ihåg är att de lastade vagnarna för hand med skyffel och skottkärra, senare kom det en stor grävmaskin sådan som de använder vid dagbrottsgruvor. Det grustaget är nu slut och har bl.a. använts som timmerupplagsplats vid stormarna Gudrun och Per.
När vi 1971 flyttade till Ädelfors, först till lärarbostaden och sedan till Cederslund, kom vi i kontakt med några äldre ädelforsbor som var födda tidigt 1900- tal. Det var tre personer som hade minne och berättartalang. Jag kan börja med Alvar Gustavsson, som jag tror var snickare i hela sitt liv, han berättade att han var med och byggde kraftverket i Ädelfors i slutet av 30-talet. När kanalen grävdes var det en jättestor vedeldad ångdriven grävmaskin som kom i delar på järnvägen. Sedan var det stickspåret som gick förbi magasinen vid järnvägskorsningen som på tidigt 1900-tal gick mitt över nuvarande fotbollsplanen ner mot kanalen och som troligen revs när kraftstationen byggdes. Detta har även George Cederblad och Hugo Gustafsson förklarat. Det fanns en hyvel någonstans där kanalen är nu, och sågat och hyvlat virke lastades på vagnar som drogs upp till stationsområdet med häst. Där nuvarande fotbollsplanen är var det en kolningsplats. Kolet lastades också på järnvägsvagnar. Tillbaka måste det också varit lastning av gruvmalm, eftersom det fanns sådana rester där nuvarande avloppsreningen är beläget.
Lars Elmekes minnen
Vetlanda Missionsförsamling bedrev från början av 1900-talet fram till 1980 söndagsskola i Alsborgs skola, Flugeby. Under en följd av år, fram till 1950-talet, avslutades verksamhetsåret med ett söndagsskoltåg till Brunnsparken i Holsby. Tåget utgick från Vetlanda, och vid Flugeby station kunde ända upp emot ett fyrtiotal barn stå och med stor spänning och förväntan invänta tågvagnarna dragna av ett frustande ånglokomotiv. Efter att ha släppt av barnen vid den lilla anhalten vid Brunnsparken fortsatte tåget till Holsbybrunns station, där det vände, för att senare på eftermiddagen föra barnen tillbaka till Flugeby och Vetlanda efter en lyckad söndagsskolfest.
Sven Erik Engströms minne från smalspåret i Alseda
Jag har ett minne från början av 1950-talet, då jag arbetade här i Alseda på Träförädlingens hyvleri. Träförädlingen låg strax intill järnvägen. Jag skulle gå ut och hämta virke då det kom ett ångloksdraget tåg med vagnar och på den öppna delen i slutet på sista vagnen stod en herre och rökte pipa. Efter tåget hade fyllt på kol och vatten startade det med sitt ”puffande” såg jag att herrn tappade sin pipa och att han inte kunde ta upp den eftersom tåget hade startat. Jag sprang dit så fort jag kunde fick tag i pipan sedan var det att springa ifatt tåget medan ”puffandet” ökade allt mer. Till slut efter ett 100-tals meter hade jag hunnit ifatt tåget och herrn kunde få sin pipa. Nästa dag stod det i Vetlanda-Posten om ynglingen som sprang ifatt tåget med rubriken ”Något för GIF” (Fotbollsklubb i Vetlanda). Det var så att herrn som tappat pipan var reporter för Vetlanda-Posten.
Göran Ljungströms minne från godståget i Alseda
På 1950-talet arbetade Göran Ljungström åt sin far på Ljungströms Svarveri som låg strax intill stationen i Alseda. Man levererade då bland annat blomsterspaljéer och trädjur med godståget. En kväll var Göran på dans, där träffade han Bibbi sin blivande hustru och för henne berättade han att han tidigare under dagen varit med djur på stationen. Hon trodde då han var bonde som hade djur att sköta, ända tills de träffades nästa gång och han berättade då att han med godståget hade han sänt prydnadsdjur såsom älgar, giraffer, elefanter och sebror m.fl. Djuren var dekorerade i cellulosafärger förpackade i kartonger som sedan skickades med godståget.
Prydnadsdjur från Ljungströms Svarveri i Alseda
Lars-Göran Dahlströms minnen från Holsbybrunn Brunnsparken
Tåget var en viktig länk för verksamheten på Hälsobrunnen i Holsbybrunn. Det var inte så vanligt som nu att alla familjer hade bil. Tåget stannade vid den vackert byggda anhalten, och vaktmästaren Erik Svensson tog hand om gäster och bagage. Sedan blev gästerna som en stor familj och det är just hemresan och avskeden som jag minns så väl. Alla gick med och vinkade av vid tåget och det fanns en liten, mycket religiös, man från Nässjö som alltid var med. Vi kallade honom för Himlaper och han sjöng alltid några läsarsånger när tåget skulle gå. En kommer jag ihåg och den började: Hur skall det kännas när vintern nalkas…. Han grät och vinkade med sin näsduk.
Tyvärr brann den fina anhalten ner. Jag minns det så väl för vi skulle på skolresa till Visingsö den dagen. Vi såg genom skogen att det brann men trodde då att någon eldade ris. När vi framåt kvällen kom hem var landsfiskal Söderling från Vetlanda på Brunnen och jag och min kusin blev inkallade till förhör. Vi hade ju inget med detta att göra men blev lovade att inte få något straff bara vi erkände att vi tänt på. Det visade sig att det var en son till en av gästerna som tjuvrökt och tappat fimpen i en golvspringa. Det hade väl sett bättre ut om ett par arbetargrabbar tänt på än en från ”finare familj”.
Tåget till Vetlanda 1957 — 1961
Så dyker den upp, efter 55 år, frågan vad man minns om järnvägen och rälsbussen som förde från det lilla samhället till Vetlanda och kanske vidare ut i världen. Efter så lång tid har naturligtvis mycket glömts bort, men det finns kvar en känsla runt det 891 mm breda smalspåret och vad det betydde som pulsåder för Ädelfors och de andra små orterna utefter banan. Självklart finns också detaljminnen kvar. Om dessa minnen är objektivt sanna kan jag inte veta. Jag var 14 år och minnen förändras och förskönas under åren.
Jag skulle börja realskolan i Vetlanda. Ingen annan från min klass i Ädelfors folkskola hade ens sökt vidare dit. Den första tågresan till Vetlanda som jag verkligen minns var för att leta reda på en läkare, som skulle ge mig en smittkoppsvaccination. En sådan krävdes för antagning, och av någon anledning hade jag aldrig fått den vaccinationen. Jag kan ännu känna hur nervös jag var, och orolig att inte hitta var läkaren bodde och hade sin mottagning. Vårdcentraler är en långt senare landvinning.
Innan jag började resa, och som en vanlig grabb i en liten bruksort, var järnvägen en spännande lekplats. I Ädelfors fanns Bröderna Granlunds båtfabrik. Därifrån fraktades varje vecka ekor och lite större roddbåtar med järnvägen. Alltså stod öppna godsvagnar parkerade vid lastkajen för att bli lastade med båtar. En spännande lek för oss pojkar var att med förenade krafter sätta godsvagnarna i rörelse längs stickspåret. Det lyckades vi bra med, men oj så svårt det var att, efter att sprungit över till den andra sidan, försöka få hejd på dem, innan de rullade ut på det riktiga spåret! Vi hade ingen aning om att detta förklarades av Newtons tröghetslag, men spännande var det. Nästan lika spännande var det att ”låna” de cykeldressiner, som stod i ett olåst förråd en bit åt Tällängshållet. Vi släpade upp dressinen på spåret och cyklade så fort vi kunde. Tidtabellen kunde vi, men ibland hörde vi att det sjöng i rälsen av ett överraskande godståg. Då gällde det att snabbast möjligt lyfta bort dressinen och hoppa undan från spåret. Arga lokförares signaler var ju enbart spännande, och vi klarade oss alltid!
Så följde fem års dagligt resande till realskolan och gymnasiet i Vetlanda. Vi var väl en handfull unga som gick från våra hem genom skogsdungen till stationen, och en och annan vuxen som skulle till stan och handla. Den 17 km långa resan tog 40 minuter och gav en sista möjlighet att läsa dagens läxor. Det kunde vara tyska glosor eller några ekvationer. När jag för ett par år sedan träffade gamla skolkamrater förstod jag att jag nog lät fliten gå ut över den sociala samvaron ibland. Sett i efterhand en alldeles galen prioritering. Förlåt, alla er som jag missade!
Jag minns ändå hur resorna livades upp och ekvationerna glömdes bort av att den främre av de båda vagnarna förvandlades till ett gungande musikhav. Ja, gungande i dubbel bemärkelse. En 310 cm bred vagn på ett 90 cm brett spår gav ett överhäng på 110 cm utanför spårvidden på varje sida och en rejält svajig gång. Med Kjell, påstigen i Aspö, och ofta hans musikkompisar i Firefy Men, förvandlades resan till en musiksalong med både dixiemusik och tidig rock. Dessa resor minns jag med glädje, och jag tror inte att övriga passagerare någonsin misstyckte. Bandet blev ju senare Bröderna Volt, som turnerade med Owe Thörnqvist, och som numera är ett kultstämplat rockband.
För att rälsbussen skulle stanna och ta upp passagerare var man som påstigande tvungen att vrida fram en stoppskylt. Missade man det körde föraren helt enkelt förbi stationen om man inte hade turen att någon skulle stiga av. Strax innan perrongen korsades järnvägen av landsvägen. Bommarna sköttes manuellt av stinsen och vevades ner i god tid. Ibland hände det att någon av oss tog saken i egna händer och vevade upp bommarna en kort stund för att släppa fram en bil som väntat ”för länge”. Ack, ungdomliga oförstånd, som 55 år senare framstår i preskriberat skimmer!
På resan hem från Vetlanda var det ofta fullsatt. Då var det inte aktuellt med läxor. Jag stod ofta hela vägen framme i förarhytten tillsammans med flera andra. En fluga som grasserade vid denna tid var att spela jojo. Kalmartrissan, gärna rödlackerad, med mycket spinn. Jag stod där och kastade min jojo, upp och ned, utåt och tillbaka, långt spinn och ett lätt ryck, vandrande hunden och andra trick. Vet dagens unga över huvud taget något om denna enkla leksak?
Ett lite exotiskt inslag på tåget var de finare, ofta lite äldre, damer som skulle på brunnsvistelse i Holsbybrunn. De förde till oss landsbygdsbarn med sig en doft från den fina världen. De gick av och på vid Brunnsparken, en liten extra hållplats bara några stenkast från ordinarie station i Holsbybrunn.
Det hände att hela eftermiddagen blev ledig i skolan. Tåget gick inte så ofta så det blev att ta sig hem på annat sätt. Ofta blev det så att jag och kompisen Joel inte fick lift, utan helt enkelt gick på järnvägsspåret en stor del av vägen hem. Då löstes världens mysterier; livet, döden och kärleken.
Så slutade allt i september 1961. Därmed försvann pulsen från Ädelfors. Stationen blev inte längre den plats, där man kunde stå och se folk komma och gå. Man kunde inte längre stå där och vinka av släktingar, som skulle resa ända till Amerika. Man kunde inte gå dit och öppna postlucka 22 för att hämta dagens tidning och post. Väntsalen var inte längre samhällets samlingspunkt för aktuellt skvaller. Med nostalgikerns rätt tycker jag att detta var trist.
Ragnvald Alvesund
Huskvarna, uppvuxen i Ädelfors
Minnen och anteckningar från den smalspåriga järnvägen Vetlanda-Målilla
Jag kommer ihåg att man i slutet av 1930-talet åkte med det ångloksdrivna tåget på matinéföreställning till Saga- och Skandiabiograferna i Vetlanda. Tågbiljetten kostade för barn under 12 år tur och retur Holsbybrunn-Vetlanda 30 öre och för barn över 12 år 60 öre.
Biobiljetten kostade 35 öre, så hade man 65 öre kunde man åka på bio. Man ville ju ha lite godis också, det vanligaste priset för kola var 5 öre. Tabletterna Tenor, Figaro och Domino kostade 10 öre.
När det var dags för julskyltning i Vetlanda och mycket folk skulle åka tåg dit, så såldes det biljetter vid anhalten Holsby By när man väntade på tåget. Det såldes också biljetter vid anhalten på järnvägsstationen.
En resa som jag kommer ihåg från början på 1940-talet, vi var scouter då och reste med tåget från Holsbybrunn till Tälläng. På tåget hörde man dunket från skarvarna på rälsen och vi frågade konduktören hur långt det var mellan varje skarv. När vi fått reda på det så räknade vi hur många gånger det dunkade på ett visst antal minuter och kunde på så sätt räkna ut hastigheten. Jag kommer inte riktigt ihåg resultatet, men det rörde sig omkring 30 till 35 kilometer per timma. Vi orienterade sedan genom skogen till Skirö Kyrka.
Det var en snäll farbror som arbetade vid järnvägen, han och hans fru skötte också bommarna, de bodde i banvaktsstugan i Holsbybrunn. Det fanns ett skjul vid järnvägen där han förvarade sin dressin. Det har berättats för mig av några grabbar som var äldre än jag att de olovandes lånade dressinen och körde till Vetlanda med den. Det var en av grabbarna som hade fästmö i Flugeby, så honom
släppte man av där och hämtade honom sedan på hemresan. Vid hemkomsten ställde de ifrån dessinen, men inte på det sätt farbrorn brukade, så han märkte att den hade använts. När han senare träffade det här grabbgänget sade han följande: När ni skall ut och åka med dressinen nästa gång så var snälla och sätt in den i skjulet lika ordentligt som jag alltid gör.
Vid järnvägsstationen i Holsbybrunn fanns tre spår, ett huvudspår och två stickspår. Det ena stickspåret kallades sågspåret och det andra stickspår nr 1. Sågspåret användes av sågverket som transporterade sågade trävaror och träkol. Det användes också av stationsinspektor Sven Björklund som sågade stubbar och svallved i 15 centimeter bitar. Dessa såldes till Surte Glasbruk under både första och andra världskrigen. Stickspår nr 1 använde järnvägen för transport till det egna godsmagasinet. Det gick också till Sewerin Ahlströms båda lagerlokaler. F:a Sewerin Ahlström etablerades i oktober 1912 och alla leveranser från lagerlokalerna skedde på järnvägen, även allt ankommande gods kom på detta spår. När AB. Holsbyverken startade gjuteri i slutet av 1940-talet kom allt tackjärn på detta stickspår. Tackjärnet transporterades från stickspåret med häst till gjuteriet.
Tåget stannade på tre ställen i Holsbybrunn, nämligen Brunnsparken, järnvägsstationen och Holsby By. År 1924 fick Holsby Brunn- och badanstalt tillåtelse att bygga en egen hållplats som fick namnet Brunnsparken. Den blev i särklass på linjen Sävsjö-Vetlanda-Målilla så väl i ftåga om utseende som antal tågresenärer. Här stannade alla persontåg om man vred signalskivan till stopp, som framgår av bilden från den första augusti 1936 var det många brunnsgäster som steg på och av vid denna anhalt. Järnvägen hade stor betydelse för brunnsområdet, folk kunde resa från alla håll i Sverige och stiga av direkt vid brunnsområdet.
Tusental barn har varit på söndagsskolfest på Holsby Brunn. Den andra söndagen i juni reste man med lövat ångtåg från Vetlanda för att leka och sjunga, dricka saft och äta kakor på Brunnens gröna gräsmattor, oftast i strålande solsken. Det var också poststation i stationshuset i samma rum som järnvägsexpeditionen. Innan det fanns postfack så man kunde hämta posten med nyckel från väntsalen, fanns det på expeditionen 18 fack (3″6) plus några lite större fack för dem som hade mer post.
Jag har en tågbiljett för hund från Holsbybrunn till Ädelfors, daterad 19 augusti 1906, 3:e klass.
|
|
 Hållplatsen Brunnsparken. Foto 1/8 1936. |
Holsbybrunn 121128
Ingvar Letterblad
En ”järnvägsolycka” vid Hultaby
För Vetlanda-Posten av EGO
Flera år hade det varit fråga om att en järnväg skulle byggas mellan Vetlanda och Sävsjö och efter många om och men blev det beslutat. Byggandet var påbörjat och en hel del rallarelag var placerade längs hela linjen. Och ett sådant kommo vi pojkar från början i omedelbar kontakt med, nämligen ett stensprängarlag som hade logi i Nyängen hos Lille Frans därstädes. Vi stod på synnerligen god fot med dem och vänskapen utvecklades så småningom till att omfatta byteshandel. De fingo nämligen av oss stora smörgåsar och i gengäld erhöllo vi bergkrut och stubintråd. Och jag tror att belåtenheten parterna emellan var ömsesidig.
Laget hade även en liten fältsmedja där en man, som vi förut var bekanta med, skötte ruljansen och även han blev ej smörgåslös. Han tillverkade ett par små stenborr åt oss pojkar och gick ännu längre i sin välvilja och skänkte oss en gammal kasserad slägga och sen skulle vi naturligtvis bli ett stensprängarlag. Vi borrade emellertid i tegelstenar, ty det var lättare än i vanlig gråsten, laddade som vanligt, sköto och skreko, som vi hört rallarna göra- eld i berget! Vi gladde oss åt smällen och hade roligt och när sprängämnena tog slut så var det blott att leverera nya smörgåsar och då blev det genast mera krut och stubintråd.
Så småningom blev järnvägen så pass färdig att banken belades med räls och vi pojkar var förstås med i farten och fingo då och då låna en av rallarnas trehjuliga s. k. trallor och åkte där borta i sluttningen vid Nyängen och ni kan tro att det bar nyhetens behag att ”åka järnväg”, om än på detta primitiva sätt.
Efter något år var järnvägen klar för trafik och vi pojkar voro synnerligen intresserade, både av själva järnvägen, men törhända ändå mer av att få åka på densamma. Sådana där privata turer företog vi stundom å banvaktens tralla, men vid ett tillfälle skulle en något längre färd företagas, nämligen från Hällinge station ner till den sedermera tillblivna Hultaby anhalt.
Stinsen i Hällinge hade nämligen lite slåtter å banvallen nerom Nyängen och det höet skulle forslas därifrån till Hällinge station på järnväg, på stationens tralla och på denna hade anbragts en mindre höhäck. Och fingo vi pojkar förtroendet att ombesörja den saken. Vi voro nog ett tiotal luar som skulle företaga färden och i följd av stundens högtidlighet hade några t.o.m. skrudat sig i sina ”körkeklär”. Embarkeringen skedde i hast och så bar det av nerför den ganska stora sluttningen ner mot Nyängen. Farten ökade synnerligen kraftigt, så kraftigt att vi blev rädda och anmodade färdledaren att bromsa, vilket skulle ske med en stake som pressades mot ett av hjulen. Men det befanns då att vi i ivern att komma åstad glömt att få med staken. Under skrik och skrän och i svindlande fart bar det iväg ner till ”berget” i närheten av Hultaby där banan gör en skarp kurva.
Hur vi helskinnade kom igenom kurvan vid berget är mig ännu oförklarligt. Men omedelbart nerom skedde urspårningen med buller och brak och luarna rullade om varandra i en enda röra, men märkvärdigt nog tog ingen skada till liv och lem.
Alla grinade emellertid mer eller mindre illa, ty samtliga hade fått blessyrer och bulor i ansiktet eller på händerna samt naturligtvis sönderrivna kläder, byxor och rockar. Värst åtgångna var Johan Dags byxor, ty en spik hade fläkt upp hela byxbaken. Johan sade i sorgsen ton: ”dä allra värsta va att dä va körkeböxera”. Vi kände medlidande med Johan ty vi visste att hans mor var en karsk gumma med stora, kraftiga händer och det fick nog stackars Johan erfara när hon fick se hans byxbak. Vi gjorde emellertid vårt allra bästa för att reparera byxorna, men i brist på nål och tråd sydde vi ihop revan med små, smidiga vidjor och så var den saken klar.
När vi sedermera fick i ordning ekipaget lassades höet på och med förenade krafter sköt vi upp lasset till stationen och så var det slut med den färden, som kunnat få oerhörda följder, men som alltid besannades ordspråket som säger: Gud är barns och dårars beskyddare – och väl är att så är.
Artikeln infördes i VP augusti 1941. Bakom signaturen EGO döljer sig godsägaren Gottfrid Fallenius (1867-1946) som ägde Bo säteri i Hällinge under 50 år.