Det gick åt många till att sköta trafiken på en järnväg. För att få en liten överblick tar jag året 1950 som ledning och tar sedan station för station med dess personal.
SÄVSJÖ tillhörde ju stambanan och såldes till Statens Järnvägar. Så blir det HULTAGÅRD som sköttes av en platsvakt som samtidigt hade hand om posten, och det var likadant i LANNASKEDEBRUNN. Det kan påpekas att dessa ensamarbetande platsvakter i de flesta fall var kvinnor.
LANDSBRO förestods av en stationsmästare som till sin hjälp hade ett trafikbiträde tre stationskarlar och ett postbiträde. MYRESJÖ hade en stationsmästare och en stationskarl. SMÅLANDS HÄLLINGE hade en platsvakt som även skötte postkontoret.
VETLANDA. Centralpunkten och dessutom korsning med banan Sävsjöström-Nässjö där det dessutom förekom omlastning mellan smalspår och normalspår. Här möter vi en stationsinspektor, det vill säga en riktig stins. Så fanns det följanda personal som han basade över: 1 stationsförman, 1 förste kontorist, 2 stationsskrivare, 3 kontorister, 3 trafikbiträden och 18 stationskarlar. Dessutom var 6 rälsbussförare stationerade här.
Berndt Pettersson, Bertil Ericsson och Allan Ivarsson. Vetlanda station.
FLUGEBY var betjänat med platsvakt som även skötte posten. HOLSBYBRUNN hade vid denna tid ett trafikbiträde och en stationskarl. ALSEDA, ÄDELFORS och TÄLLÄNG hade platsvakt och post förenade. KVILLSFORS hade en stationsmästare och 2 stationskarlar. JÄRNFORSEN hade 2 stationskarlar och 1 postbiträde.
UNDERHÅLL AV LOK OCH VAGNAR. Sköttes från lok-och vagnverkstaden i Vetlanda som först låg mitt på nuvarande bangården i Vetlanda men efter Kalmarbanans tillblivelse flyttades den upp till Borgmästaregatan där den låg kvar till slutet. Skall även nämna att utom lokstallarna i Vetlanda fanns det lokstallar i MÅLILLA, KVILLSFORS och SÄVSJÖ.
1946 titulerades chefen för lok-och vagnverstaden till lokstationsföreståndare. Där fanns 4 lokförare, 4 maskinbiträden (eldare), 1 reparatör, den så kallade ”Bötelen”, 1 lokputsare, det var lägsta tjänstegraden från den kunde man arbeta sig upp till lokeldare eller också kvalificera sig till reparatör. 1 man var förrådsvakt och så fanns det en kontorsvakt också. 3 man var avdelade för vedsågning men de togs ofta från banavdelningen, vidare var det en man som var ansvarig för eldningen i vattentornet, och sist men inte minst fanns det 2 vagnsstäderskor.
DE SOM SKÖTTE SPÅRET. Bas för dessa var Banmästaren som till att börja med var två en för vardera Smalspåret men blev sedemera bara en. Från första början var det uppdelat i cirka 3 kilometer långa sträckor med en banvaktsstuga på varje. Där hade man att sköta sin sträcka. Från början skulle banvakten posta vid varje ankommande tåg i givakt med flaggan hoprullad intill sidan, det var tecken att hans bandel var klar. Det skall noteras att grindarna vid vägövergångarna stängdes mot banan när inget tåg var i ankommande. Detta ändrades längre fram i tiden. Grindarna fick i allmänhet skötas av banvaktsfruarna mot någon femma extra i månaden.
Banvallen slåddes med lie, både från och motsidan ända ut till stängslet. När det sedan var torrt så rallades det hem efter sista tåget i bästa fall räckte det till en vinterföda för en ko. Sommarbete hade man i allmänhet på allmänningen ihop med böndernas kor. Gödsel till höstskörden släppte ju tågpassagerarna till gratis. Det kan nämnas att i min barndom växte dom finaste smultronen och hallonen just på banvallen. Man fick bara passa sig för banvakten.
Nu har jag som jag tror fått ihop en liten resume över folket vid banan. De levde ofta en lång del av sitt liv där och hörde samman med socknen och sockenlivet så de är väl värda att dokumentera i hembygdssammanhang. De enskilda personer som man vill skriva om har ju varje hembygdsförening bäst kännedom om.
Gustaf Svensson